Imorgon fyller dottern 29 år. Hon börjar redan känna av lite åldersnoja. Jag var själv likadan. Att fylla 30 var deprimerande...då tänkte jag att man var gammal när man fyllde 30. Nu fattar jag (lite för sent) hur löjligt det var.
Själv fyller jag också snart år. Jag blir 51 den tredje november (skorpion liksom dottern).

Ålder i sig har ingen som helst betydelse jämfört med andra kvalitéer tycker jag. Jag pratar precis lika gärna med en person som är 80 som en som är 15...om de har något intressant att säga. Själv känner jag mig ibland precis lika osäker och naiv som när jag var 13. Skillnaden på ens person  genom livet, skiftar ju egentligen bara på utsidan, och det är ju en otroligt minimal struntsak här i livet när man tänker efter. Inuti kan man inte lika tydligt se ålderstecken.

 

Yngre personer verkar dock tro att äldre jättegärna vill vara i deras ålder och så är det ju verkligen inte...i alla fall verkar inte någon jag talar med vilja tillbaks till den jobbiga tonårsperioden och dess störiga känslor och osäkerhet...och fy för att bo hemma och vara under 18 och inte få bestämma själv. Jag hade kreverat.

 

Efter 30-årsnojan har jag I alla fall inte känt någon direkt ålderstress. Jag har inte heller något emot om folk vet hur gammal jag är, särskilt som det ALLTID verkar leda till förvåning och komplimanger att jag inte ALLS ser ut att ha uppnått den åldern än. Fast att jag inser att utsidan är betydelselös vill jag ändå se bra ut och älskar komplimanger. Delvis beror det nog på att jag som flicka blev mobbad och fick pga det för mig att jag inte var söt.

 

Denna födelsedagen har jag inte önskat mig några saker utan vill bara att sambon gör lite trevliga saker han och jag ihop. Vi får se vad han hittar på...Dexter-dagen var ju awesome.

Dotterns födelsedag kommer vi att fira på fredagen för då kommer nämligen sonen upp från Skåneland för att gratulera sin syster. Hos oss bestämmer födelsedagsbarnen menyn och hon har beställt skaldjurslasagne, morotskaka och kiviks juice. Under helgen kommer det nog att bli köttbullar och stuvade makaroner också, det är nämligen sonens älsklingsmat och jag vill gärna laga god mat till mina kära: