Jag älskar smycken. Det vet nog alla som känner mig. Min sambo kallar mig "Magpie" (skata) och "Matching Queen" (för att jag matchar smyckena till de kläder jag bär). Det finns säkert någon djup psykologisk anledning till detta extrema samlande. Har läst att många och stora ringar (vilket jag ofta bär) är en mental rustning. .
Jag tror att det stämmer. Jag känner att jag måste bygga upp mitt yttre för att skydda mitt inre.
Folk som inte känner mig tror nog att jag gör detta och tar en massa selfies på grund av att jag hänger mig åt en slags fåfäng, självförhärligande egotrip. 

 

Och visst..jag ÄR fåfäng, men orsaken till att jag måste "bevisa" att jag kan se bra ut har sin grund i en påfrestande barndom och ugdomstid. Jag upplevde en känsla av att vara oälskad av mamma, en i allt frånvarande pappa, sexuella närmande från "farbröder", mobbning av mitt sätt att gå samt ett ex som förgrep sig på mig fysiskt och psyiskt.

 

Oj, vad allvarligt detta blev. Nåja, nu vet du varför jag är en sådan, på ytan, egenkär feminin narcissus. Inunder är en osäker, ensam flicka vars självförtroende var inlåst skärseldens källarvåning ganska länge.  Nedan, min smyckessamling.