Jag funderade lite flyktigt över om jag skulle skriva denna blogg på svenska eller engelska men bestämde mig för att svenskan blivit allt för styvmoderligt behandlad pga av min eftergivenhet för engelskans dragningskraft. Min favorisering kan sökas i hur mitt självförtroende växer för varje självsäkert "of course" and "sure" som rullar över min tungspets och ut ur min mun. Jag GILLAR helt enkelt mig själv bättre som engelsktalande.
Detta i sin tur beror på mitt bedrövliga självförtroende som yngre. Föds människor med samma mått av själsstyrka och medvetenhet om självvärde? Om det är så borrade någon hål i mitt lager så att det mesta försvann...och så vet jag ju att det var.
Men med min engelska sambos något överdrivna, men söta, engelska komplimanger blev jag senare i livet snygg, sexig och begåvad...både i spegeln och i mitt eget huvud. Därför är det ju inte konstigt om jag blivit lite av en anglofil och får en behaglig känsla när jag pratar engelska. Det är faktiskt en av de två saker här i livet som ger mig en nära total känsla av lycka.
Det är likadant med mitt namn...Cory är en mycket mer lyckad som människa än Corina. Men JAG är ju ändå en produkt av mitt liv...så kanske jag kan göra en kompromiss genom att skriva varannan gång på vardera språken. En svengelsk blogg av en svengelska.